Idag när jag vaknade så var jag så spänd inför att jag skulle till doktorn och förväntansfull så jag vaknade upp med den här låten på hjärnan:



Doktorn tar bort gipset och säger att jag får ha bandage i 3-7 dagar. Sen kan jag ta av det. När jag kom hem så duschade jag länge så skönt, det är så svårt att duscha med gips på och bökigt så man gör det bara fort men nu kunde jag njuta. Sen har jag pratat med bästaste Emma :) Får se hur länge man blir kvar här, kanske man kan ta sig en tur till cypern innan man åker vidare..Vet inte riktigt vad jag vill göra med mitt liv men jag börjar få en bild på det :)

Idag är jag ledig och dagen har bara susat förbi. Hur kommer det sig att lediga dagar går dubbelt så fort som en jobbdag? Jag har iallafall tvättat har tänkt diska lite. Förhoppningsvis skypea med Carita och mamma :) Måste ju ta det lugnt med foten, får inte gå för hårt ut på en gång. Någon som vet några bra övningar för att öva upp en stukad fot?

Jag har varit dålig på att uppdatera på sista tiden men det har varit mycket att göra och jag har foten i gips så känner mig lite nere. Det började med att förra veckan så vrickade jag foten när jag gick i en trappa. Några dagar senare när jag var ute och gick så vek sig foten igen, 5 minuter senare gjorden den det igen. Gjorde svinont. Ni vet så ont att man börjar må illa. Men som man alltid tänker "det går över". Nästa dag haltade jag runt på jobbet, alla gäster och kompisar sa gå till sjukhuset. MEN jag hatar sjukhus. Jag är rädd för dem typ..Men skypeade med mamma som såg foten som hade svullnat upp och var blå. Åkte dit, de säger att jag måste röntga den så hopp hopp. Vid röntgen rummet så står det ultraljud jag sa till mina kollegor som följde mig att "det här måste blivit fel jag ska inte på ultraljud". Då spänner min mannliga kollega ut sin mage allt han kan och säger "nej men jag ska". Haha. När vi sitter där så är det någon annan inne i röntgenrummet som skriker. Direkt efteråt är det min tur - gå in nu Zandra, du måste gå själv. "Jag vill inte". Men what to do. När vi går tillbaka till akuten så är vi längst ner jag frågar vart är alla döda. Veysel säger att de är allra längst ner, då går vi förbi en trappa och det luktar konstigt där. "Där nere är de döda" säger jag. Dit vill jag inte, tänk om man fastnar där nere, då kommer de döda och tar en. "du har sett för många skräckisar" - haha förmodligen. Men men åter till min fot - den var inte bruten. Men han börjar linda så helt plötsligt så blöter han "bandaget" så woops har jag fått gips. Dit dan efter igen för gå till ortopeden, röntga igen. Men är mycket folk där. så får vänta ett tag. Är någon snubbe där som har gips på armen och två fingrar som börja skrika och ha sig, han tyckte det var mest synd om han - usch. Doktorn säger inte brutet, stukning, gips i 1 vecka. Så på tisdag får jag förhoppningsvis ÄNTLIGEN ta bort gipset! YEY! Kommer va så lycklig och tacksam att jag har två fötter. Allting tar så mycket längre tid nu (men jag börjar bli bättre på kryckorna nu), och ni vet jag vill helst gå fort och jag vill göra det själv. Nu känner jag mig som en handikappad sköldpadda och jag måste be om hjälp hela tiden. Men jag är glad att jag har mina fina kollegor som hjälper mig och ställer upp. Och speciellt glad är jag för min "lilla assistent" Ingrid - I owe you after this!